Per Eriksson 1813-1902

(Kristina Johanssons morfars far)

Per Eriksson föddes 1813 på gården Oppgården i Skålan, Klövsjö socken. Per gifte sig 1839 med Märta Jonsdotter, de fick fem barn, en son och fyra döttrar. Per var bonde på gården Per Ers i Skålan, han dog 1902, 88 år gammal.

Per Eriksson var en gamla tidens hedersman, allmänt aktad och ansedd, idog och ärlig i handel och vandel, hjälpsam och givmild. ”Per Erssa han var ärlig, han”, får man ofta höra, när hans minne skildras. Till lynnet var han städse glad och skämtsam. Sina ord förstod han att lägga väl och gav ofta svar som förrådde en vaken och snabb intelligens. Mot alla var han god och vinnlade sig om att aldrig såra någon. Han var även i likhet med fadern en mycket duktig fiolspelman.

Följande är berättat av Karl Olsson från Lillhallen, Bergs socken.
”En som hette Per Erssa i Klövsjö var också fin till att spela. Och han tyckte så om musiken också. På den tiden körde dom till Sundsvall och Hudiksvall efter varor, och han köpte också, men han var så glad vid spelet så han tog fiolen med i skrindlådan. Så var det en gång han körde genom en by i Hälsingland, och då tala dom om för honom, att det var bröllop där på ett ställe, och där skulle han kunna få höra på musik. Då låtsa han, att hästen behövde vila och körde in på bröllopsgården, så han kom förbi stugan, där dom dansade. Men inte var det något till spelman. Per Erssa han körde en liten bit förbi, och så tog han fram fiolen och ställde sig oppå skrindlådan och spela en två tre låtar. Och det blev kolrammande fullt med folk omkring honom utav bröllopsfolket, och dom sa att han måste stanna där och spela. Men han skyllde på att han hade häst och lass, så det kunde han inte. Häst och lass skulle dom ta reda på, och nu skulle han in och ha traktering. Och dom körde in lasset och låste in det och stillade och skötte om hästen. Och så blev han där i tre runda dygn och spela. Han hade stampa takten på mycke den där, så han förstörde alldeles högra benet i höften”.

Tilläggas kan också följande lilla spelmansanekdot, som berättats av Jöns Eriksson. Per Eriksson hade spelat på ett bröllop i Axels i Klövsjö, och brudgummen skulle göra upp räkningen med honom för en veckas spelning. Nu brukade han sällan taga något betalt för sitt spel och ville inte heller denna gång hav något. Men brudgummen trugade. ”Ja, du får väl ge mig så mycket som en omgång strängar kostar då”, säger spelmannen. Brudgummen utbrister förvånad: ”Har du verkligen slitit ut så mycket strängar?”

När timmerkörningen började i våra trakter på 1850-talet, ville han inte vara med om sådana nymodigheter. Han yttrade ofta:”Vi ha bärgat oss lika bra förr utan att köra sådan smörja”. Nej, Per Erssa ville leva på gammaldags vis han. Att bärga myr- och skogsslätter, snickra skidor vari han skall hava varit särskilt skicklig och vida berömd och framför allt att få ströva omkring i skogen på jakt, det var hans liv och lust. Ty Per Eriksson var även storjägare. 32 älgar och 8 björnar hava fallit för hans hand, enligt vad han själv berättat för sina barnbarn. Sina älgsled och gröpper hade han omkring Hedningskistan och vid Kvistberget.

Man berättar, att hans jaktlycka även skall hava haft ett visst samband med hans äktenskapliga lycka. Det var nämligen två flickor han tyckte om, Märta uppe i Berget i Klövsjö, dotter till Jöns Zakrisson, samt en flicka i Böle, och Per gick i valet och kvalet, vem han skulle ta. En dag beslöt han göra slag i saken. Han skulle ut och jaga älg. Om han fick skjuta någon, då skulle han fria till Märta i Berget, i annat fall henne i Böle. Han fick skjuta en älg (det var väl också det han helst ville!) och redan nästa dag for han till Klövsjö och friade och fick ja.

Det valet behövde han heller aldrig ångra. I 63 år fingo makarna leva tillsammans i ett ovanligt lyckligt äktenskap. Den 2 juli 1902 dog hustrun. Samma dag insjuknade mannen och blev sängliggande. När man svept hustrun, ville han se henne en sista gång, varför man bar fram kistan till hans säng, och den gamle framstammade under tårar: ”Så är du nu åter en verklig brud”. Och man tillägger: ”Nu får ni börja räkna även mina dagar”. Sjutton dagar därefter eller den 19 juli drog han sin sista suck. Så fingo de bägge makarna följas åt även i graven.

Källa: Sockekrönikan “Bönder, torpare och knektar i det gamla Klövsjö”