Karl Leonard Abrahamsson 1876-1951

(Verner Perssons farbror)

Nedtecknat av Ulf Persson (Son till Verner Persson)

Min farfars näst yngste bror, Karl Leonard Abrahamsson, född 1876-06-28.
I följande sidor har hans egna berättelse redovisats genom avskrivning ur boken ”Den väglösa dalen” av Göte Haglund. De händelser ur sin levnadstid i Skirknäs han beskriver för författaren, är för mig ett eko av min pappas målande berättelser, om hur hans farbror Karl Leonard och familj var förföljd av mängd tragedier. Karl Leonards och han familjs möten med verkligheten berör och deras lidande och smärta delas av oss i senare släktled.

Min farfar Per Johan Abrahamsson skickade sin tolvårige pojke Verner till Skirknäs, Sorsele. Han skulle hjälpa farbror Karl Leonards familj med arbeten på nybygget. Främst då med  slåttern. Karl Leonard hade vådaskjutit sig i handen. Och blev helt oförmögen att arbeta. Med långvarig sjukhusvistelse. Karl Leonard och familj var förföljda med otur.  De förlorade alla sina djur. De tvingades riva ner sitt nybyggda bostadshus. Anklagades ha förrått lapparnas gud, därav spådom.

Låt husfadern Karl Leonard och mor Hulda berätta med egna ord om de svåra åren i Skirknäs.


”Den väglösa dalen” av Göte Haglund
Utdrag samt kommentarer.

”Prästen hade ingen lust att övernatta mellan renskinn och fårskinnsfäll. Han läste kung Davids herdepsalm för sin nye vän och lovade snart komma igen. Innan mörkret föll på ville han hinna de fyra kilometerna ner till Skirknäs där han skulle få en riktig säng hos Karl Leonard Abrahamsson. Han fick många hälsningar med sig till Gustav Petrus. Enoks bror, som fått den östra lägenheten i Skirknäs.

Det var en bra uppförsbacke till Gustav Petrus. Han var pratsam värre så prästen fick då hämta andan. Han förstod att det fanns åtskilligt att hämta och lovade att snart komma igen.

Hade det inte varit så illa kallt skulle det ha varit en fin utförslöpa ner till Karl Leonards men nu fick prästen hjälpa till med stavarna i snögruset.

Han var tydligen väntad. På bordet stod redan det läckra våffelfatet. Snart satt han där i förtroligt samtal med den trevliga nybyggarfamiljen, husfar Karl Leonard med den skarpa profilen, mor Hulda med den snabba välsmorda tungan och två av deras fem barn, Viktor,  Karl Leonard i yngre format, och tonåringen Dagmar, pigg och gladlynt. En hög välstaplade tidningar visade var Karl Leonard hade sin politiska sympatier.

  • Int är vi mång här i dalgånga men olika åsikter har vi bå politiskt å religiöst. Snart får du läs umebladet också å hos svåger min ner i Diksele blir dä Evangeli Härold.
  • Ja, föll Hulda in, dä ä då för väl att en får tal fritt ur hjärta sitt. Ja bruk då int ha farstu för stuan min.

Karl Leonard skrattade.

  • Ja skull vill se den som satt munkorg på gumman min. Men när dä harvure för jäklit  iblann, ursäkta pastorn, ha ho allti hatt dä rätta ore te hands. Int skull ja vill ha våra första tjugo år tebakas.

Prästen såg sig omkring.

  • Men här lyser ju allting av ordning och trevnad. Det verkar ju vara rena välfärden mitt ute i ödemarken.
  • Ja, Gud ske lov! sa Hulda, ho hadd då rätt, Greta-Kajsa, när ho lova för nåra år sen: ”Nu ä hä slut!”

Prästen förstod att här låg en spännande historia bakom.

Nästa dag satt prästen hos Karl Leonard ute i gammstugan. De nakna timmerväggarna skvallrade om ett gott arbete. Karl Leonard satt framför fönstret och band nät i det sparsamma ljus som det lilla fönstret släppte in. Motljuset framhävde hans markanta profil.

  • Ja, dä gall å int ta te nå stort fönster för glase, dä va så dyrt. Men ja trivs så bra här ute i gammstuan. Dä ä som ja hörd ihop mä fattidoma här. Ja va så fatti som pojk där i Björkbacka så när ja skull börja å jag fjällracken hadd ja bara rå å köp en rikti sax. Men ja måst ju ha två för racken har ju allti minst två hål te sin kul. Smen tyckt väl dä va synn om mej så han leta fram en sax mä sämre fjäder. Den fick ja för halva prise. Så kunn ja börj gå te fjälls. Men ja har allti hatt stor respekt för fjälle. Ba grannen ja skull få föle han men han vill int dela mä nån ann än son sin, sa han. ”Du ska slipp del mä nån”, tänkt ja. Ja visst va  han hadd sin kul. Samma kväll smög ja mej dit mä mina två saxar. Visst va ja rädd å fära där i månljuse. Dä lät så illa när uva poa däri berge. Men nästa måran hämta ja grannens racka. Va snopen han vart! Men dä bästa va, på hemvägen fick ja se en blåracka kryp ner i en ann kul. Nästa måran hadd ja den å. Den fick ja hela tie kronor för så nu va ja ju rika karlen å  kunn köp fler saxar. Men bössa, dä va länge bara en framtidsdröm å bäst hadd väl vore om den fått förbli dä.

Karl Leonard visade sin hopsnörda hand.

  • Men vi har int komme dit än.

Han fortsatte att berätta. Det blev en lång och mödosam väg för den ensamme fattige pojken till en dräglig bärgning. Men ju bättre och skickligare fjällkarl och jägare han blev, desto lättare var det förhonom  att få jaktkamrater, bland andra Jukt-Erik i Slätvik. Det blev allt längre färder, ibland långt in i Norge, och så småningom kunde han komma upp till vinterförtjänster på 400 kronor. Det var inte så lite i början på seklet.

  • Den roligaste jakten, den måst ja få berätt om. Jag hitta en gång en stelren som racken hadd kalase på. Jag tänkt dom kom kanske tebakas så ja la ut en trampsax. När ja skull vittja saxa fick ja se kättinga va dräjen unner en sten. Nå mörkt stack fram å ja trodd ja fått en blåracka. Dä hadd frusse is för håle. Men när ja fått bort isa så så ja dä va en järv. Han stack ut huve å ja satte yxa i huve på han. När ja fått ut han stack ja kniva i hjärta hans för järva ska ju va mer seglivad än katta. Grannen min, Gustaf Petrus, höll på att bli kulldräjen å en järv som han trodd han hadd krosse huve på. Han hadd bunne sin lasso om huve på järva för å ta han på släp. Plötslit röck dä te i lasson å dä va nära Gustav Petrus stalp åttabak Där sto järva på alla fyra å streta åt annra hålle

När Karl Leonard var ett par och trettio tyckte han att han fått det så pass så han kunde våga att gifta sig med flickan han tyckte om. Hulda var själv från ett fattigt hem och var inte rädd av sig. I hennes bror, Edlund, som längre fram skulle bli hans granne, hade han fått en bra jaktkamrat. De nygifta fick arrendera en ensamliggande gård som de sen fick köpa av stärbhuset. Men en okänd arvtagare dök upp. Köpet blev upprivet. Då började Karl Leonard i hast bygga en stuga en bit därifrån. När stugan var halvfärdig fick han se en annons i tidningen att det numera var förbud på att bygga hus i fjällen utan tillstånd. Han fortsatte i alla fall, la tak på huset och bodde där över vintern. Men domen blev hård. Huset måste bort. Det låg i vägen för renskötseln påstod lapparna. Karl Leonard vädjade till myndigheterna men förgäves.

  • Nog sve dä i sinne när vi stod där, Hulda å ja, å titta på vårt hem som vi hadd arbeta mä så hårt. Vårt första egna hem skulle rivas å int ett öre skull vi få för vårt arbete.

Men det ljusnade.  Det kom ett brev från myndigheterna att de skulle kunna få en av de utstakade kronolägenheterna i Skirknäs. Karl Leonard for till Skirknäs och bestämde sig genast för Skirknäs nr 1.

  • Dä va en fin sommarkväll jag sto   här på sluttninga å såg ut över Jukta. Sola höllpå å kryp  ner bak Guvertfjäll å västsluttninga lyst så grant röa i solljuse. Å Jukta lå som en spegel utom in ve lann där fisken sprattla så de vart ett nät å rullande ringar. Ja känd de här skull bli mitt å Huldas lann. Här skull våra barn få väx opp. Å ja tacka min Skapare för lanne som han gett oss. Int visst ja då nå om all prövninga Han skull lägg på oss.
  • Men int gall dä å va lat. Dä va te å spott i näva å börj på nytt. Dä va ju slåttardags så ja for de fyra milen etter lia. En stint te å räfs fick ja lån  hos Erik i Slätvik. Hulda måst ju va hem hos barna å kräka i dä gamla hemme så ja fick va i gumskätten ett bra tag. Myndigheta körd då int ut oss fast nådatiden va utgången. Stinta å ja bodd i en riskoj ve sjön. När dä regna så vi int kunn slå börja vi bygg på en kåta. Den bodd vi i när ja hämta familja å kräka etter Mikaeli. Dä va ju stuan te folke. Grana sto tätt kring tomta så int behövd ja släp stocka så långt. Men huvaligen va ja fick slit ont! Dä va te å tänn båle på granrise te långt in på natta. Men te jul kunn vi flytt in i stuan å då vart dä högtid när vi fick tänn julbrasa på spishälla å mor fick kok vitgröten.

Men efter helgen började slitet med jakten. Och så kom oturen med djuren. Någon underlig sjukdom gjorde dem så bensvaga så de knappt kunde resa sig i båsen. Två kor och en kviga gick åt den vintern och våren. De hade bara en ko och en kviga kvar. Det var sjön som höll dem i liv. Men så kom följande vinter den stora katastrofen som gjorde familjefadern arbetsoduglig för lång tid och aldrig lät honom bli samma kraftkarl som förr.

Karl Leonard förföljde en ekorre vars vackra grå vinterfäll väl alltid skulle kunna ge honom någon krona. Ekorren kröp in i en tät risig gran. För att skrämma ut den körde Karl Leonard in si bössa i riset och stötte med kolven mot stammen. Ekorren höll sig envist kvar. Då tog Karl Leonard med höger hand om mynningen på bösspipan för en riktigt hård stöt. Skottet brann av och haglet gick rätt igenom handen. Karl Leonard vågade inte fara hem för Hulda hade för några dagar sen fått barn. Det var första dagen hon var på benen. Han for till Holmvik i stället. Men där fanns inget att förbinda med: Enok skickade bud till Skirknäs. Hulda kom själv skidande, darrande och vit som snö i ansiktet. Hon band om med rena linnetrasor så gott hon kunde. Så blev det risslefärd med dalgångens enda häst åtta mil ner till Sorsele sjukstuga. Men när såret inte ville läkas blev det färd vidare ner till Umeå trettio mils väg, därav tjugo i rissla. Det tog månader innan såret läktes och någon riktig arbetshand blev det aldrig mer.

  • Dä värsta ä att dä känns så kallt i hanna när dä håll på å kallna te ute. Så nu behöv ja ingen barometer mer, skrattade Karl Leonard.  – Å fjälljakta ha då vurte slut mä. Få va gla om ja dug te å snar nå gråfågel här hemmave. Men olycka komm sällan ensam. När dom skjussa mej te sjukstuga, stalp vår sista ko i båse å orka int res sej mer. Gumma min tror bestämt dä va nån som satt ont på oss för ja hjälpt prästa å fära mä Gobba. Men dä ska ja berätt om en ann gång. Nu känn ja kaffelukta från nystuan.

Hulda och Dagmar hade gjort bort i fähuset. Viktor hade fyllt på vedförrådet och Karl Leonard tyckte att han bundit nog nät för dagen. Prästen satt och vilade skymning med sitt trevliga värdfolk framför den sprakande  torrvedsbrasan.

  • Skönt få värm hanna, sa Karl Leonard. – Att dä kan va så kallt så långt fram i april!
  • Var är blidvädret  som du lovade i går? Frågade prästen  lite elakt.
  • Dä va int ja, dä va hanna som spådd. Men nu får du skit i kyrkhatta min som ja lova om int hanna spådd rätt.
  • Nu tror jag då inte på din spådomskonst mer. Det var nog bara gammlappa som kunde spå.
  • Dom spå! Fnyste Hulda.
  • Men Stor-Nila då?
  • Ah, sa Hulda, han tror ja då int på. Hadd han kunnat spå så hadd han väl sett han skull komm på häkte å akte sej. Men nog tror ja dä finns folk som kan se in i framtiden. Ja ska berätt nåt som ja själv har vure mä om. Dä va en gubb, Finn-Mårten, som vandra omkring å spådd å fick sej en slant för dä. Int trodd ja då på sånt. Ja gick te han för å gäckes mä han. Ja hadd ju redan Judit men strök å mig ringa å ba han säj min framtid. Han satt en stunn, så sa han: ”Gå du hem till barne ditt!” När vi hadd flytte hit te Skirknäs kom han en gång. Karl Leonard var opp i skogen å högg ven. ”Va ä din man?” frågte han. Ja tänkt skull pröv han å sa: Han ä på långresa”. Då satt han en stunn mä ansikte i hännren, ”Du ska int narres, din man ä där opp i skogen”. Så peka han ditåt där Karl Leonard va.  – Ja gick ju mä Dagmar den tin. Han såg på mig: ”Näst gång blir dä en stint”.  Dä va innan Karl Leonard sköt sej i hanna. Ja ba han säj min framtid. ”Nä dä vill ja int. Men va din man här så skull ja kunn säj den för han”.
  • Vi ska nog vara tacksamma för den förlåten framför framtiden. Det är nog bäst om vi får ta både glädjen och sorgen så som dom kommer.
  • Ja pastorn har så rätt, sa Hulda. – Han mena nog väl, Finn-Mårten, när han int vill säj min framtid för hadd ja fått se på en gång allt vi skull va mä om, så hadd ja kanske int orka mä dä. Dä va som allt skull gå på tok för oss Ja börja nästan tro dä va nån förbannelse över dä hä lanne, nån som satt ont på oss å allt vårt. Dä va en gammal lappkälling, Greta-Kajsa, som bodd i Asbetkåta nån mil sör i fjälle. Ho bruka kom ner å häls på oss. Nog så ho mest ut som en rikti trollkäring. En gång när djura dött för oss å Karl Leonard hadd skutte sönder hanna kom hon ner te mej. ”Alri trodd ja dä skull ta så hårt”, sa hon å såg så illfundi ut, men gubben din skull alri ha skicke prästa på Gobba. Men om nå mer kräk bli sjukt för er så ni måst ta ihjäl dä, så le´at väst ut i skogen å säj: Skog hänna skänk ja dej! Men nu ä dä slut, tror ja, nu ä dä slut!” Dä va dä nu int för sen dödd en bagge för oss. Han bara rygga te å föll åttabak som hadd han fått ett trollskott. En ann lappkvinn  som va mä mej då fick brått å kast en kniv över axla. När Karl Leonard låg på sjukstuga kom en gammal lapp, Anders Sjulsson, te mig å sa : ”Att du ändå skull få li så mycke! Men dä ska du vet, dä hä lanne ä så väl bortköft”. Ja, nog ä dä nå konstit mä dä här lanne. En gammal lappgubbe vart sjuk här på flyttninga å yra innan han dödd: ”Ja offre tusen å tusen men ändå bröt han å nu går ja i lik”. Hadd ja visst dä va ett sånt lann här hadd ja nog alri våge å flytt mä hit.
  • Men nu ä ju Gobba bort å vi hattét gott här nu i bra många år. Int behöv du va rädd numer, sa Karl Leonard.
  • Å så har ju prästa å all slags predikanter börje fära här titt å tätt så dom har väl skrämt bort trolltyge.

Karl Leonard log. Men när prästen fick höra talas om Gobba blev han mer och mer nyfiken.

  • Hur gick det till då du fann Gobba?
  • Ja, dä va snuse som vart Gobbas öde. Jag var utan snuse. Ja visst att Enok i Holmvik hadd snuse hemma men dä va ju int så lätt ä komm te Holmvik. Dä va värsta förfallsti på våra. Isa va som ett soll. Ja gatt spring hunnstrann som vi säj. Lite hitom Holmvik nära Ailesjokk ä som en liten kull. Ja hadd gått där förra åre å. Dä verka så mystiskt då. På kulltoppa sto en stor rentjur alldeles still. Ja hojta på han men han rörd sej int. Nu skull ja då se närmare på kull där. Ur måsan stack en renkrona opp å dä va som en grott in unner kull. Å huvaligen, där längst in på en hyll sto Gobba, en stor björkrot som man hadd yxe te så han såg ut som en enarmad gubb. I anra sia hadd man stucke in pinn så han fick en arm te. Dä va som man hadd vela kristne han för på bröst å mage hadd han två kors. Men nog hadd man offre te han för man hadd stryke blo på han. Int våga ja ta i han. Men ja berätta om fynde för Enok. Han trodd hans mor hadd känt te Gobba för ho va allti så hemlighetsfull där ve bäcka. Men ho hadd alri säje nåt om Gobba te barna sina. Enok va int lik försikti. Snart ringd man från tidninga, ja tror från mest hela lanne. Å Calleberg ringd å ba mig ta hand om avguda men ja tänkt: ”dä ä nog en sak för prästa som har makt å läs bort oknytt å tocke där. Dä dröjd int nå läng så kom Calleberg å Ruse´n å hämta avguda hit te Skirknäs. Den fick ligg natta opp på. logvinna
  • Ja huvaligen va ja va rädd den natta, sa Hulda. Int var ja rädd Gobba men ja va rädd alla andarna etter lappa som hadd offre åt avguda skull samles hos oss å straff oss för vi hadd täje deras gamle gud. Å så va ja rädd Greta-Kajsa å du ska tro ho va int nådi när ho fick vet prästa hadd fure mä Gobba. Ho hadd alri förut säje nåt om Gobba men ho va allti så hemlighetsfull  när nån tala om lanne kring Ailesjokk. Å när djura vart sjuk skull man hämt mås från Bktatj, berge där bort ve Ailesjokk. Stinten våra lekt en gång på kull ovan Gobbas grotta men dom tyckt dä va så kuslit dänna så dom kuta hem.. När Karl Leonard hadd hitte Gobba berätta en gammal lappkvinn Ann-Ulla, som va hos oss , ho hadd som barn vure mä på ”kyrkhelg” på kull dänna. Å dä va ho som sa man kalla avguda för Gobba. Varje höst innan man flytta ner te vinterlanne hadd man en avskedsfest för Gobba. Dä måst ha vure på 1850-tale för Ann-Ulla va sjutti årnär vi kom te Skirknäs.

Prästen kom med en samvetsfråga.

  • Trodde du Hulda att det var Greta-Kajsa som satt allt ont på er för alla motgångar de första åren?
  • Ja dä trodd ja nog då. Men nu vill ja nog mer tro dä va Herren som vill pröv oss om vi hadd tro som ett senapskorn.
  • Men Gobba va int ensam om dä här lanne, tog Karl Leonard vid. I gammeltin bruka lappa samles te offerfest ve Ailesvardo. Man hadd en sten, han skull väl ha likne en fågel, som man offre te. Nils Sjulsson hadd sin kåta i dä där lanne. Han visst åtskillit, dä försto ja men han vill int berätt nå om dä där avguderit. Han va ju själv en from människa. Men så hitta ja i skogen en bra bit hitom Ailesvardo en konsti stav mä underliga märken. Ja visa den för Nils Sjulsson å då vart han intresserad. Dä skull ju ha vure själva bukaveln som avgudaprästa hadd samle hop lappa mä te offerfest. Prästen hadd avguda gömd på nå hemlit ställe som bara han själv känd te.  Men när dä vart fest, då skull guden uppenbara sej på offerplassen å dä skull varje familjefar ge guden nån bortå sina finesta renar. Kom man mä en dåli ren så vart dä olycka. När alla hadd offre å guden genom prästen hadd love go renlycka försvann han te sitt hemlia gömställe. Prästen skull komm di mä alla offerrena å där skull guden själv ta hann om dom.Dä va ju senhösten så prästen fick ett fint vinterföråd å frusset renkött i sin hemlia matbo. Han var ju väldit noga mä att ingen fick föle han för då skull guden hämnes. Ja har hört som en gammel sagu, int å Nils Sjulsson , te sist skull ändå nån ha torse smyg etter prästen fö å se hur guden tog hann om sina renar. När lappa fick veta sanninga  så samles dom te ting å dömd sin oärlie präst te dön.
  • Har du kvar den där staven?
  • Nä, den ga ja te pastor Norrlander å int vet ja vars han har fure mä den.
  • Ja, nog har dä funnes mycke i dä här lanne å finns kanske än. Men nu ska vi sov gott. Vi har ju prästen hos oss, skrattade Hulda.

Prästen tog upp Lina Sandells: Bred dina breda vingar…

Av brasan var bara några falnande glöder kvar och snart ruvade den kalla vinternattens stillhet över heliga marker och slöt sig kring prästen och hans trivsamma värdfolk.


När prästa for mä Gobba

I Slätvik mötte vi Karl Leonard Abrahamsson oss mä sin båt å sen rodd han oss te en udd ve Holmvik där Ailesjokk, den heliga bäcken, rinn ut i Juktan. Å sen stod vi utanför Gobbas grotta. Dä va som om Karl Leonard int va riktit hågad å fara in i grotta. Ja såg väl mera morsk ut. ”Gå du in i grottan!” sa Calleberg, ”å se om dom offra nå mynt te seiten”. Ja rota i måsan å stenarna men där var bara  ben å aska. Längst in på en hyll sto seiten. Ja skull ju ta ut han, men när ja skull ta i han kom dä över mej en hemsk känsla; Tänk om fingrarna fastnar! Om ja hadd blive skjuten ut ur grotta mä en kanon hadd ja int fure ut nå fortare. När ja fått lugna ner mej gick vi in båda två, Calleberg å ja, å tog seiten mä oss. Hulda vart ju förskräckt nä vi kom mä ”avguda” te Skirknäs. Int fick vi ta in han. Han fick övernatta i uthuse. Ja tror int hon sov nå gott den natten. Men ja å Calleberg sov dess bättre efter förra myggnatten i falträskladan. I Grönås mötte Fredrik i Vapstberg oss. ”Int ä ja rädd avguda!” skratta Fredrik å slängde opp seiten på ryggen. Vi tura om å bära han. Nästa dag gick vi över fjälle te Kraddsele. Därifrån fick guden åka bil ner till Gillesnoule, sen båt te Sorsele. I prästgårdens uthus fick guden vila medan landshövding Ringstrand å Calleberg duellera om va guden skull stå te sist. Calleberg vann å guden från grotta ve Överstjuktan hamna i Kungliga Huvudstaden.